Jag har verkligen fastnat för det här med droppfoto. Kul, utmanande och underhållande. Det som är givande är att ingen bild blir den andra lik. Du kan inte planera hur bilden ska bli... vätskan lever sitt eget liv. Och det är så himla roligt. I några av nedanstående bilder har jag blandat mjölk och vatten. Mjölk är pga sin viskositet och densitet lättare att jobba med än vatten, men en liten nackdel är att vätskan blir vit. Därför prövade jag med att spä ut mjölken för att få lite av mjölkens elastiska förmåga men ändå behålla lite av vattnets genomskinliga färg. Det blev inte riktigt bra... Jakten på den perfekta droppbilden går vidare...

Tålamodet som ju inte är min bästa gren här i livet har prövats hårt de här senaste veckorna. Förrådet på svordomar har sinat betänkligt och dessutom har de gråa håren blivit några fler. Just som jag funderade på om jag skulle strunta i det hela fångade jag plötsligt min första kollision, vilket gav massor med ny behövlig energi.  Svårigheten ligger dock inte i att fånga själva vattenformationen, svårigheten ligger i att belysa den. Extremt knepigt eftersom det är blixtens  jobb att frysa rörelsen, och för att åstadkomma just detta måste man dra ner på brinntiden vilket ju samtidigt innebär att man stryper ljuset. Och för att fota behöver man ljus... Jag kom underfund med att blixtarna måste var väldigt nära motivet, då blir det hyfsat. Jag har mycket kvar att lära men känner ändå att jag kommit en bit på väg.